Mat-tv är lite som porr. Nja, kanske inte som porr, men ändå. Jag kan inte låta bli att titta på Masterchef från alla möjliga länder. Jag tittar, lyssnar och försöker föreställa mig dofter och smaker. Det finns alltid små, nya idéer och tekniker jag aldrig ens tänkt på. Just ikväll har jag precis sett finalen av Masterchef Sverige och nu är det Jamie Oliver's Food Revolution. Egentligen borde jag packa inför den kommande skidresa, men det går inte. Jamie står nu och talar med tårar i ögonen över hur USA äter sig själva till döds och inte vågar låta någon utomstående hjälpa dem att få deras unga att lära sig vikten av riktig mat. Jag begriper inte hur de tänker. Riktig mat är inte köpt i boxar och påsar genom en lucka i en vägg. Riktig mat köps i komponenter i en riktig affär där man måste gå ut ur bilen. Den ska förberedas, tillagas, läggas upp och njutas av. Hur man väljer att njuta är helt individuellt, men maten ska ätas på ett sätt så att smakerna upplevs. Jag ser mina egna ungar och deras inställning till mat och jag blir så glad att jag kunnat förmedla en viss respekt och viss nyfikenhet till dem. Det är inte alltid de äter med så stor förtjusning som jag skulle kunna önska, men de undersöker i alla fall. Inte alltid, ibland tittar de bara på den där underliga, nya grönsaken, sedan frågande på mig och så ber de att få en bit gurka istället. Men de har i alla fall sett att den finns! Ikväll gillade M de nya smakerna, men A var "mätt magen" redan efter första tuggan.
Jag hoppas verkligen att mitt, och även makens och resten av familjens, intresse för mat kommer att bidra till att mina barn får en bra grund att stå på för hela livet. För det är inte svårt att förstå att den matkultur vi får med oss från barnaåren är den som följer oss resten av livet. Det är inte konstigt att folk i uttagningarna till Masterchef lagar mat som förknippas med deras ursprung. Har man vuxit upp med vietnamesisk mat är det ofta den som känns trygg, eller älg och enbär om man vuxit upp med en jägare i Sverige. Eller att snabbmat är det enda rätta om man bara fått det.
Under ett år av mitt liv var jag utbytesstudent i USA. I Oklaholma av alla platser på denna jord. I den lilla stad jag bodde, 8 000 invånare och 29 kyrkor, fanns fler snabbmatskedjor än jag någonsin sett: McD, BurgerKing, TacoBell, TacoMayo, Braums, Pizza Hut, KFC, Subways, Sizzlin' (är de jag kommer ihåg) och så en massa enskilda restauranger med lika usel mat. En mataffär, en enda. Skrämmande, så oerhört skrämmande. I skolan serverades vedervärdig mat, oftast pizza eller hamburgare eller Sloppy Joe (köttfärssås i hamburgerbröd... ). Men frukt och grönsaker? Va?! Vad är det? Jag gick upp 12 kilo det året, ändå rörde jag mig ungefär lika mycket som vanligt. När jag kom hem till en svensk sommar och en matglad pappa gick jag ner alla dessa kilon. Jag bantade inte, jag åt bara den sortens mat vi är gjorda att äta. Vi ska inte äta gegga, vi ska äta frisk, färsk och varierad mat.
Ikväll föll som sagt inte maten A i smaken. "Mätt magen" på en enda tugga. Fast han smällde glatt i sig två flaskor välling lite senare. Det som bjöds var en pasta med räkor. Jag känner att jag behöver tömma kylen lite innan vi åker på skidsemester, så det blev ett litet hopkok. Det fanns en hel del kul! Jag fräste schalottenlök och paprika, kryddade upp med saffran, paprikapulver och curry. Och så lite puré på soltorkad tomat. I med schäsh (creme fraiche enligt A) och smetana. Sist i med en massa räkor. Och lite färska örter strött över. M åt som en tokig. Själv kryddade jag upp min med Sambal Oelek, min räddning när jag lagar barnvänlig mat.
Nåväl, Jamie Oliver är snart slut och jag måste se till att få lite sömn! Godnatt!
onsdag 28 mars 2012
torsdag 22 mars 2012
Barn och säkerhet - en självklarhet!
Ibland går livet lite för fort. Just nu känns det som om jag ligger två steg efter hela tiden. Dessvärre känner jag att familj och matlagning blivit lite lidande, även jag själv. I sådana stunder är jag glad att jag återupptagit en kär gammal hobby: hästar. Efter många, många år borta från stall och kärleksfulla mular har jag fått ändan ur och börjat rida igen. Varje onsdagkväll har nu blivit mitt lilla lufthål, min egen stund när jag sätter mig i sadeln och kopplar bort allt annat än mig själv och hästarna. Jag tror inte jag förstått hur viktigt det är att ha en sådant lufthål när man är mamma så mycket som jag är. Det har fått mig att leva upp och må bättre, jag är gladare och har mer tålamod. Synd bara att det skulle ta så många år för mig att inse detta!
Med hästar är det ju mycket säkerhetstänk; hjälm, skyddsväst, eftertänksamhet. Jag är minst sagt säkerhetsmedveten, det är nog min käre fars förtjänst till viss del. Maken är likadan. Det är så mycket lättare att göra saker rätt och säkert och tänka förebyggande, än att sitta i rullstol, förlora en anhörig eller mista en kroppsdel. För det är vad det handlar om. Jag blir så förbannad när jag ser föräldrar som kör sina barn utan barnstolar, till och med utan bälte. Skulle de låta barnen leka på motorvägen? Det behövs inte mer än 30km/h för att ett barn ska skadas allvarligt i en krock om det inte är fastspänt. Vid 50km/h har du kanske inget barn längre. Ska det vara så svårt att fatta för vissa? Det är ju inte bara människor som ska sitta fast. Det du lastar i bilen måste också vara säkert fastsatt. Det är det alldeles för många som inte förstår. En väska med kläder är visserligen mjuk, men den får en oerhörd vikt vid en krock när den far genom bilen. Sitter då ett barn bakåtvänt i baksätet och sagda väska flyger rakt i ansiktet på detta barn, då får ni själva fundera över konsekvenserna.
Jag är dessutom en sån där som säger till. Jag säger till varenda en jag ser som inte spänner fast sina barn eller som låter barnen cykla utan hjälm. Om jag lyckas få en enda förälder att ändra sitt beteende så är det värt alla sura kommentarer jag fått genom åren. På förra dagiset fanns en mamma som körde sina tre barn till dagis ståendes i bilen, hängandes mellan sätena. Hennes man var gästarbetare från en öststat där man inte verkar ha något säkerhetstänk kring barn och bilar. Jag sa till henne flera gånger och hon blev rejält sur på mig och sa åt mig att inte lägga mig i. Så jag tog upp saken med några andra mammor och vi började driva en liten kampanj för säkerhet. Fler och fler mammor och pappor började säga till och började prata i allmänhet om vikten av säkerhet och vad som kan hända. Till slut åkte den där mamman och köpte bilstolar! Yes! Tänk, vi kanske räddade livet på de barnen?
Mat och säkerhet då? Oj, vad många det finns som skulle tycka att jag inte iakttar tillräcklig säkerhet i köket med mina barn. Jag låter dem nämligen sitta på diskbänken utan att jag håller i dem. Visserligen har vi extra djupa bänkar och både M och A är riktigt duktiga på att klättra upp och ner med hjälp av kökspallen. Dessutom låter jag dem hjälpa till med både stekning och förberedelser. Men jag har koll på vad de gör, för det mesta i alla fall. Det har faktiskt hänt att jag lämnat en vass kniv alldeles för nära. Men det roliga då är att de har sagt till: "Mamma, niiven e där!"
Häromdagen fick jag jättefin hjälp av A med en pastasås. Jag hade ingen inspiration, men ungarna hade tjatat ett par dagar om "sgetti" och i grönsakslådan fanns en hel del gott. Så A fick skära zucchini, paprika, morötter, lök och tomat. På detta gjorde vi en supergod vegetarisk pastasås som slank ner i både en och två portioner. Det är ju egentligen löjligt enkelt! Lite grönsaker, lite fond, lite grädde eller creme fraiche, en gnutta tomatpuré och kryddor. Mums!
Så spänn fast ungarna i bilen, åk till mataffären och shoppa loss i grönsaksdisken!
Med hästar är det ju mycket säkerhetstänk; hjälm, skyddsväst, eftertänksamhet. Jag är minst sagt säkerhetsmedveten, det är nog min käre fars förtjänst till viss del. Maken är likadan. Det är så mycket lättare att göra saker rätt och säkert och tänka förebyggande, än att sitta i rullstol, förlora en anhörig eller mista en kroppsdel. För det är vad det handlar om. Jag blir så förbannad när jag ser föräldrar som kör sina barn utan barnstolar, till och med utan bälte. Skulle de låta barnen leka på motorvägen? Det behövs inte mer än 30km/h för att ett barn ska skadas allvarligt i en krock om det inte är fastspänt. Vid 50km/h har du kanske inget barn längre. Ska det vara så svårt att fatta för vissa? Det är ju inte bara människor som ska sitta fast. Det du lastar i bilen måste också vara säkert fastsatt. Det är det alldeles för många som inte förstår. En väska med kläder är visserligen mjuk, men den får en oerhörd vikt vid en krock när den far genom bilen. Sitter då ett barn bakåtvänt i baksätet och sagda väska flyger rakt i ansiktet på detta barn, då får ni själva fundera över konsekvenserna.
Jag är dessutom en sån där som säger till. Jag säger till varenda en jag ser som inte spänner fast sina barn eller som låter barnen cykla utan hjälm. Om jag lyckas få en enda förälder att ändra sitt beteende så är det värt alla sura kommentarer jag fått genom åren. På förra dagiset fanns en mamma som körde sina tre barn till dagis ståendes i bilen, hängandes mellan sätena. Hennes man var gästarbetare från en öststat där man inte verkar ha något säkerhetstänk kring barn och bilar. Jag sa till henne flera gånger och hon blev rejält sur på mig och sa åt mig att inte lägga mig i. Så jag tog upp saken med några andra mammor och vi började driva en liten kampanj för säkerhet. Fler och fler mammor och pappor började säga till och började prata i allmänhet om vikten av säkerhet och vad som kan hända. Till slut åkte den där mamman och köpte bilstolar! Yes! Tänk, vi kanske räddade livet på de barnen?
Mat och säkerhet då? Oj, vad många det finns som skulle tycka att jag inte iakttar tillräcklig säkerhet i köket med mina barn. Jag låter dem nämligen sitta på diskbänken utan att jag håller i dem. Visserligen har vi extra djupa bänkar och både M och A är riktigt duktiga på att klättra upp och ner med hjälp av kökspallen. Dessutom låter jag dem hjälpa till med både stekning och förberedelser. Men jag har koll på vad de gör, för det mesta i alla fall. Det har faktiskt hänt att jag lämnat en vass kniv alldeles för nära. Men det roliga då är att de har sagt till: "Mamma, niiven e där!"
Häromdagen fick jag jättefin hjälp av A med en pastasås. Jag hade ingen inspiration, men ungarna hade tjatat ett par dagar om "sgetti" och i grönsakslådan fanns en hel del gott. Så A fick skära zucchini, paprika, morötter, lök och tomat. På detta gjorde vi en supergod vegetarisk pastasås som slank ner i både en och två portioner. Det är ju egentligen löjligt enkelt! Lite grönsaker, lite fond, lite grädde eller creme fraiche, en gnutta tomatpuré och kryddor. Mums!
Så spänn fast ungarna i bilen, åk till mataffären och shoppa loss i grönsaksdisken!
torsdag 8 mars 2012
Våren närmar sig!
I helgen var vi på båtmässan i Älvsjö. Det är ett av de bästa vårtecknen, tycker jag. Man känner doften av båtplast, trä och tampar. Det kittlar i sjöbenen!
Själv längtar jag mest efter vackra skärgårdsvyer och got mat ombord. Att laga mat på båten är frihet. Det kommer jag skriva mer om när båten är sjösatt. Mycket mer!
Men det finns andra vårtecken också. Geggamojja! Nu är det galonkläder och stövlar som gäller och dubbla, helst trippla, ombyten av vantar varje dagisdag. Mina små söner formligen drar till sig lera som magneter! När jag kommer till dagis och hämtar dem sitter de ofta på huk tillsammans och leker i en vattenpöl och vill inte alls gå hem. De stunderna är faktiskt rätt fina. Jag brukar stå och titta på dem en stund, utan att de ser mig. Sedan är det av med kläderna innan de får sätta sig i bilen. Ibland önskar jag att jag kunde lägga dem i takboxen...
Efter besöket på båtmässan fick vi alla njuta av sällskapet av svärfar och hans härliga sambo. Det är inte så ofta vi får se dem, de bor en bra bit härifrån. Men när vi väl gör det, är det alltid lika härligt. Ungarna har väldigt roligt med dem och vi vuxna uppskattar deras sällskap oerhört. De är helt enkelt behagliga och okomplicerade att umgås med. Och så gillar de god mat och sådana gäster är alltid roligt att bjuda!
Jag hade förberett för confitterade äggulor, som tog sin lilla tid i ugnen. Detta var något vi inte provat innan, receptet var med i senaste AlltOmMat. Serverade med löjrom, smörstekt bröd, smetana och en gnutta rödlök var det helt underbart! Vilken krämighet, vilka smaker! Måste göra igen!
Varmrätten i lördags blev en smakupplevelse den också. Vi har blivit lite "kära" i savoykål på sistone och denna kväll gjorde vi en gräddstuvad sådan som tillbehör till en helstekt oxfilé. Savoykålen har en ganska speciell smak, något mindre skarp än vitkål och något mer förfinad. Nyttig är den också. Utöver savoykål och kossa, hade jag bräserat lite palsternacka och gjort sötpotatisklyftor. Maken hade fått till en riktigt trevlig rödvinssky som band ihop smakerna i de övriga delarna av rätten. Det blev en mjuk, smakrik rätt som man blev lagom mätt på. Att bli övermätt, när det väntar en efterrätt, känns inget kul. Så jag var rätt nöjd med kvällens kombination.
Men tanke på mängden äggulor som gick åt till förrätten, fanns en rejäl bytta äggvitor i kylen. Alltså var maräng en given del i efterrätten. Italiensk maräng, så klart. Så fram med socker, vatten, termometer och visp. Lille A ville också vara med. "Mamma, jag jill schippa!" bad han snällt och kom dragandes med sin kökspall. Så han fick vispa, men först efter att sockerlagen gått ner i vitorna och temperaturen gått ner en aning. När jag gjorde marängen visste jag inte riktigt vad jag skulle ha till, men A hjälpte mig att göra en sockerkaka och så hade vi bär i kylen. Jag skar skivor av kakan, gröpte ur och fyllde med bär. Över detta spritsade jag marängen och grillade den snabbt i ugnen. Mums igen!
Det finns en annan bra sak att ha svärfar med sambo på besök. De är båda jätteduktiga på att få undan disk och det gör att vi dras med i det. Det är ju så himla skönt att vakna upp till ett rent och snyggt kök, trots att det inte är särskilt lockande att står där sent på kvällen och diska och torka. Så ett stort tack riktat till våra underbara helggäster för att ni diskar och får oss att diska också!
Själv längtar jag mest efter vackra skärgårdsvyer och got mat ombord. Att laga mat på båten är frihet. Det kommer jag skriva mer om när båten är sjösatt. Mycket mer!
Men det finns andra vårtecken också. Geggamojja! Nu är det galonkläder och stövlar som gäller och dubbla, helst trippla, ombyten av vantar varje dagisdag. Mina små söner formligen drar till sig lera som magneter! När jag kommer till dagis och hämtar dem sitter de ofta på huk tillsammans och leker i en vattenpöl och vill inte alls gå hem. De stunderna är faktiskt rätt fina. Jag brukar stå och titta på dem en stund, utan att de ser mig. Sedan är det av med kläderna innan de får sätta sig i bilen. Ibland önskar jag att jag kunde lägga dem i takboxen...
Efter besöket på båtmässan fick vi alla njuta av sällskapet av svärfar och hans härliga sambo. Det är inte så ofta vi får se dem, de bor en bra bit härifrån. Men när vi väl gör det, är det alltid lika härligt. Ungarna har väldigt roligt med dem och vi vuxna uppskattar deras sällskap oerhört. De är helt enkelt behagliga och okomplicerade att umgås med. Och så gillar de god mat och sådana gäster är alltid roligt att bjuda!
Jag hade förberett för confitterade äggulor, som tog sin lilla tid i ugnen. Detta var något vi inte provat innan, receptet var med i senaste AlltOmMat. Serverade med löjrom, smörstekt bröd, smetana och en gnutta rödlök var det helt underbart! Vilken krämighet, vilka smaker! Måste göra igen!
Varmrätten i lördags blev en smakupplevelse den också. Vi har blivit lite "kära" i savoykål på sistone och denna kväll gjorde vi en gräddstuvad sådan som tillbehör till en helstekt oxfilé. Savoykålen har en ganska speciell smak, något mindre skarp än vitkål och något mer förfinad. Nyttig är den också. Utöver savoykål och kossa, hade jag bräserat lite palsternacka och gjort sötpotatisklyftor. Maken hade fått till en riktigt trevlig rödvinssky som band ihop smakerna i de övriga delarna av rätten. Det blev en mjuk, smakrik rätt som man blev lagom mätt på. Att bli övermätt, när det väntar en efterrätt, känns inget kul. Så jag var rätt nöjd med kvällens kombination.
Men tanke på mängden äggulor som gick åt till förrätten, fanns en rejäl bytta äggvitor i kylen. Alltså var maräng en given del i efterrätten. Italiensk maräng, så klart. Så fram med socker, vatten, termometer och visp. Lille A ville också vara med. "Mamma, jag jill schippa!" bad han snällt och kom dragandes med sin kökspall. Så han fick vispa, men först efter att sockerlagen gått ner i vitorna och temperaturen gått ner en aning. När jag gjorde marängen visste jag inte riktigt vad jag skulle ha till, men A hjälpte mig att göra en sockerkaka och så hade vi bär i kylen. Jag skar skivor av kakan, gröpte ur och fyllde med bär. Över detta spritsade jag marängen och grillade den snabbt i ugnen. Mums igen!
Det finns en annan bra sak att ha svärfar med sambo på besök. De är båda jätteduktiga på att få undan disk och det gör att vi dras med i det. Det är ju så himla skönt att vakna upp till ett rent och snyggt kök, trots att det inte är särskilt lockande att står där sent på kvällen och diska och torka. Så ett stort tack riktat till våra underbara helggäster för att ni diskar och får oss att diska också!
tisdag 21 februari 2012
Skidhelg = god mat!
Det var tänkt att det bara skulle bli en middag hos oss, men så ringde A, frun i middagssällskapet och sa "Jag har bokat en stuga torsdag till söndag den helgen. Åtta bäddar, ni ska väl med?" Självklart!
Genast började matfunderingarna. Med fyra vuxna och fyra barn krävs viss planering, speciellt när man vägrar snabbmakaroner och falukorv i stugan. Minst tvårätters ska det vara varje kväll. Dessutom ska det vara mat som kan ätas i omgångar. När man inte ses så ofta, är det faktiskt rätt skönt om ungar och vuxna äter middagen vid olika tillfällen.
Vi åkte till Gesunda, utanför Mora. Stugan var perfekt! Ljus, luftig, modern och med en öppen planlösning. Ski in - ski out, ett måste.
Första kvällen bjöd A på ett riktigt långkok som hon gjort hemma och som vi bara värmde upp efter att ungarna fått sin middag och var på väg att somna. Hon hade gjort en äkta chili med massor av smak och precis lagom hetta. Vi åt på enklast tänkbara sätt med lite gräddfil och nachos. Eftersom vi inte setts på ganska länge hade vi massor att prata om och det passade denna mat ypperligt till. Vi drack öl och vin och åt och snackade. Vilken kväll!
Med två pojkar i skidbacken och två pojkar som bara fick titta på, krävdes lite fantasi. Och en ryggsäck full med frukt, snacks och dricka. Att lära sig åka slalom kräver påfyllning emellanåt och min M tog en tugga banan mellan åken. De små grabbarna lekte i snön och sa flera gånger: "Vill osså åka hidor!", när de inte satt och mös i famnen på oss mammor i solen denna första förmiddag.
När kvällen kom, efter lite vila för barnen och ännu mer skid- och pulkaåkning, gjorde vi en rätt som jag presenterar receptet på längre ner. Det var en superenkel kyckling som redde sig själv i ugnen och till barnen serverades den med flygplanspasta! Små, små flygplan av färsk pasta. Hur gulligt och uppskattat som helst. Fast min M åt nästan inget alls. Kanske berodde det på att han ätit mer än halva den vuxenpizza han fick till lunch? Har sällan sett honom sitta still på en restaurang och bara äta så länge som denna lunch. Att åka skidor ger aptit!
Att klämma in två familjer på tre sovrum kan tyckas något övermäktigt. Men det roliga med den här familjen är att det funkar så himla bra! Vi har seglat ihop, åkt skidor ihop förr och ätit många middagar ihop. Utan att tassa runt varandra på tå, har vi en riktigt friktionsfri tid ihop. Alla barnen funkar bra ihop och vi vuxna gillar verkligen varandra. Att vi dessutom gillar mat och vin allihop gör ju sitt till. Det skönaste är nog ändå att vi har väldigt lika syn på ungarna. Vi sätter ungefär samma gränser, upplever ungefär samma konflikter och behandlar våra barn ungefär likadant. Vi är helt enkelt ganska lika i sättet.
En annan sak vi har gemensamt är kravet på god service. När man betalar så mycket som man gör för en schysst stuga under högsäsong, kan man gott få förvänta sig ett och annat. Här fick vi det. Vi bad om tillägg och förändringar och nätverk på restaurangen, skarvsladd till raclettejärnet och tändvirke till eldstaden. Allt fick vi med ett leende, utan snack! Den enda som inte var helt med på noterna var pizzabagaren. Han uppskattade inte att vi valde att dela upp toppingen på pizzan. Sorry, men mina ungar äter hellre skinka än gravad oxfilé på sin pizza.
Eftersom mat och bakning är så roligt vill jag ju involvera ungarna när det går. Kvällen innan vi åkte gjorde jag smet till chocolate chip cookies och tog med. De båda stora pojkarna hjälpte glatt till att klicka ut rejäla kakor på plåtarna. En och annan klick hamnade i min sons mage, han är svag för kaksmet av alla slag, det har han efter sin mor! Den kaka som stod i ugnen medan vi klickade cc-cookies var en synd. Inte synd av kalorislag (jag håller inte på med det), utan en synd av värre mått. Den var en kakmix. Jag erkänner! Jag orkade inte ta med alla ingredienserna för att göra en mjuk pepparkaka så jag köpte en mix. Förlåt! Fast A's son M sa att det var den godaste kakan han ätit. Kanske för att han hjälpt till att göra den. I vilket fall som helst luktade vår stuga ljuvligt av två sorters nybakta kakor den eftermiddagen.
När man är ute hela dagen och rör på sig mer än vanligt och skrattar mer än man brukar göra, krävs verkligen att man fyller på kalorier hela tiden. Speciellt för barnen. Glöm vad tandläkaren säger om antal mål per dag! Här gäller det att lassa in gott hela tiden. Inte godis, men frukt och grönt och juice och russin. En unge med för lågt blodsocker är en grinig unge och griniga ungar gör oss till griniga föräldrar. Så är det bara. Men håller man sig på rätt nivå kan man vara ute och ha roligt riktigt länge.
En eftermiddag lekte vi i barnbacken hela gänget. M & M, de stora pojkarna, åkte skidor med min man mestadels och jag och A tog de små killarna på snowracer. Det blev mycket lyckat att åka med dem i liften och sedan ha snowracern bredvid sig i backen ner. Min A skrattade så tårarna rann "Tjoho!" skrek han och log så hela ansiktet lyste bakom hjälm och skidglasögon. Och för min M lossnade skidåkningen i år. Det var som om han fick en snilleblixt och så åkte han iväg, helt orädd och med den goda smaken att stanna i tid. Han svängde ner för backen och lekte flygplan med armarna. Den som åkte nära honom kunde höra att han sjöng för sig själv hela tiden, något han säger sig inte känna till själv. Men duktig var han!
Nu längtar jag mer än någonsin till veckan i Österrike som kommer här i skiftet mars-april! Synd bara att familjen H inte kan följa med den gången. Vårt hopp står till nästa år!
Så till receptet, A's kyckling:
Man behöver kycklingfiléer (eller lårfiléer) så det räcker till alla. En knippe färsk persilja och timjan behövs också (jag tänkte nog ta i lite salvia nästa gång) som hackas. Grädde ska man ha. Och bacon och svamp.
Börja bakifrån med att fräsa bacon och svamp. Häll över örter, salt och peppar och grädde så att du får riktigt med sås. Lägg kycklingen i en ugnsfast form, häll över såsen och grädda i ugn tills kycklingen är klar. Jag föredrar låg temperatur, ca 150°. Servera med pasta och sallad. Mums!
Varför behövde jag en kakmix, då? Jo, min efterrätt. Jag gjorde en goding som kan varieras in i det oändliga nästan. Till detta behöver man 200g vit choklad, en burk kesella vanlij och en burk mascarpone. Smält chokladen över vattenbad och blanda med resten. Smaka av med vanilj. Ställ kallt. Koka upp frysta blåbär (slösa inte färska på detta) med lite vanlij och socker. Vid serveringen rostar man skivor av mjuk pepparkaka, lägger en klick kräm på den, river över lite citron- och limeskal och häller blåbärssås runt om. Vassego!
Genast började matfunderingarna. Med fyra vuxna och fyra barn krävs viss planering, speciellt när man vägrar snabbmakaroner och falukorv i stugan. Minst tvårätters ska det vara varje kväll. Dessutom ska det vara mat som kan ätas i omgångar. När man inte ses så ofta, är det faktiskt rätt skönt om ungar och vuxna äter middagen vid olika tillfällen.
Vi åkte till Gesunda, utanför Mora. Stugan var perfekt! Ljus, luftig, modern och med en öppen planlösning. Ski in - ski out, ett måste.
Första kvällen bjöd A på ett riktigt långkok som hon gjort hemma och som vi bara värmde upp efter att ungarna fått sin middag och var på väg att somna. Hon hade gjort en äkta chili med massor av smak och precis lagom hetta. Vi åt på enklast tänkbara sätt med lite gräddfil och nachos. Eftersom vi inte setts på ganska länge hade vi massor att prata om och det passade denna mat ypperligt till. Vi drack öl och vin och åt och snackade. Vilken kväll!
Med två pojkar i skidbacken och två pojkar som bara fick titta på, krävdes lite fantasi. Och en ryggsäck full med frukt, snacks och dricka. Att lära sig åka slalom kräver påfyllning emellanåt och min M tog en tugga banan mellan åken. De små grabbarna lekte i snön och sa flera gånger: "Vill osså åka hidor!", när de inte satt och mös i famnen på oss mammor i solen denna första förmiddag.
När kvällen kom, efter lite vila för barnen och ännu mer skid- och pulkaåkning, gjorde vi en rätt som jag presenterar receptet på längre ner. Det var en superenkel kyckling som redde sig själv i ugnen och till barnen serverades den med flygplanspasta! Små, små flygplan av färsk pasta. Hur gulligt och uppskattat som helst. Fast min M åt nästan inget alls. Kanske berodde det på att han ätit mer än halva den vuxenpizza han fick till lunch? Har sällan sett honom sitta still på en restaurang och bara äta så länge som denna lunch. Att åka skidor ger aptit!
Att klämma in två familjer på tre sovrum kan tyckas något övermäktigt. Men det roliga med den här familjen är att det funkar så himla bra! Vi har seglat ihop, åkt skidor ihop förr och ätit många middagar ihop. Utan att tassa runt varandra på tå, har vi en riktigt friktionsfri tid ihop. Alla barnen funkar bra ihop och vi vuxna gillar verkligen varandra. Att vi dessutom gillar mat och vin allihop gör ju sitt till. Det skönaste är nog ändå att vi har väldigt lika syn på ungarna. Vi sätter ungefär samma gränser, upplever ungefär samma konflikter och behandlar våra barn ungefär likadant. Vi är helt enkelt ganska lika i sättet.
En annan sak vi har gemensamt är kravet på god service. När man betalar så mycket som man gör för en schysst stuga under högsäsong, kan man gott få förvänta sig ett och annat. Här fick vi det. Vi bad om tillägg och förändringar och nätverk på restaurangen, skarvsladd till raclettejärnet och tändvirke till eldstaden. Allt fick vi med ett leende, utan snack! Den enda som inte var helt med på noterna var pizzabagaren. Han uppskattade inte att vi valde att dela upp toppingen på pizzan. Sorry, men mina ungar äter hellre skinka än gravad oxfilé på sin pizza.
Eftersom mat och bakning är så roligt vill jag ju involvera ungarna när det går. Kvällen innan vi åkte gjorde jag smet till chocolate chip cookies och tog med. De båda stora pojkarna hjälpte glatt till att klicka ut rejäla kakor på plåtarna. En och annan klick hamnade i min sons mage, han är svag för kaksmet av alla slag, det har han efter sin mor! Den kaka som stod i ugnen medan vi klickade cc-cookies var en synd. Inte synd av kalorislag (jag håller inte på med det), utan en synd av värre mått. Den var en kakmix. Jag erkänner! Jag orkade inte ta med alla ingredienserna för att göra en mjuk pepparkaka så jag köpte en mix. Förlåt! Fast A's son M sa att det var den godaste kakan han ätit. Kanske för att han hjälpt till att göra den. I vilket fall som helst luktade vår stuga ljuvligt av två sorters nybakta kakor den eftermiddagen.
När man är ute hela dagen och rör på sig mer än vanligt och skrattar mer än man brukar göra, krävs verkligen att man fyller på kalorier hela tiden. Speciellt för barnen. Glöm vad tandläkaren säger om antal mål per dag! Här gäller det att lassa in gott hela tiden. Inte godis, men frukt och grönt och juice och russin. En unge med för lågt blodsocker är en grinig unge och griniga ungar gör oss till griniga föräldrar. Så är det bara. Men håller man sig på rätt nivå kan man vara ute och ha roligt riktigt länge.
En eftermiddag lekte vi i barnbacken hela gänget. M & M, de stora pojkarna, åkte skidor med min man mestadels och jag och A tog de små killarna på snowracer. Det blev mycket lyckat att åka med dem i liften och sedan ha snowracern bredvid sig i backen ner. Min A skrattade så tårarna rann "Tjoho!" skrek han och log så hela ansiktet lyste bakom hjälm och skidglasögon. Och för min M lossnade skidåkningen i år. Det var som om han fick en snilleblixt och så åkte han iväg, helt orädd och med den goda smaken att stanna i tid. Han svängde ner för backen och lekte flygplan med armarna. Den som åkte nära honom kunde höra att han sjöng för sig själv hela tiden, något han säger sig inte känna till själv. Men duktig var han!
Nu längtar jag mer än någonsin till veckan i Österrike som kommer här i skiftet mars-april! Synd bara att familjen H inte kan följa med den gången. Vårt hopp står till nästa år!
Så till receptet, A's kyckling:
Man behöver kycklingfiléer (eller lårfiléer) så det räcker till alla. En knippe färsk persilja och timjan behövs också (jag tänkte nog ta i lite salvia nästa gång) som hackas. Grädde ska man ha. Och bacon och svamp.
Börja bakifrån med att fräsa bacon och svamp. Häll över örter, salt och peppar och grädde så att du får riktigt med sås. Lägg kycklingen i en ugnsfast form, häll över såsen och grädda i ugn tills kycklingen är klar. Jag föredrar låg temperatur, ca 150°. Servera med pasta och sallad. Mums!
Varför behövde jag en kakmix, då? Jo, min efterrätt. Jag gjorde en goding som kan varieras in i det oändliga nästan. Till detta behöver man 200g vit choklad, en burk kesella vanlij och en burk mascarpone. Smält chokladen över vattenbad och blanda med resten. Smaka av med vanilj. Ställ kallt. Koka upp frysta blåbär (slösa inte färska på detta) med lite vanlij och socker. Vid serveringen rostar man skivor av mjuk pepparkaka, lägger en klick kräm på den, river över lite citron- och limeskal och häller blåbärssås runt om. Vassego!
tisdag 14 februari 2012
Kvalitet tack! - och ett litet enkelt recept
Vilket liv det blev när Reinfeldt gick ut och pratade om att vi måste jobba längre, att man faktiskt ska kunna jobba till 75 om man vill. Herre jisses! Tyvärr gjorde SVT ett patetiskt och rent av larvigt reportage om det när de gick ut och frågade byggnadsarbetare och undersköterskor på ett sätt som om de skulle bli tvungna att jobba till 75, klart de inte vill. Det var ju inte heller det han sa, eller menade.
Vad hade hänt om SVT istället frågat: Tycker du man ska försörja andra längre än man försörjer sig själv? Tycker du vi ska fortsätta ha världens längsta och mest förmånliga föräldraförsäkring och att vi ska fortsätta ha allmän sjukvård även om 50 år? För att vi ska kunna ha det måste vi jobba fler år.
Och varför tar jag upp det här i en blogg om mat och familj? Jo, därför att vad vi äter avspeglas i hur vi mår, vad vi orkar och kan även påverka hur länge vi lever. Om alla föräldrar tog ett tydligt ansvar för sina barns hälsa och inställning till mat redan tidigt skulle chanserna öka för att barnen håller sig friska, inte får problem med vikten och klarar sig undan exempelvis diabetes. För det alldeles för lätt i dagens samhälle att stoppa i sina barn skräp av olika slag, det är billigt och ser tilltalande ut för ungarna. Det är helt enkelt lättare att peta i dem socker, färgämnen och onödiga tillsatser. När jag tittar i barnfamiljers kundvagnar ser jag skrämmande saker. Massor av läsk, sockrade färgglada flingor, formfranska, korvar med mindre än 40% kött, sockerstinna krämer, snacks och godis, godis, godis.
Jag kan förstå föräldrar som jobbar väldigt mycket, inte har så mycket pengar eller kunskap att det är smidigt att ta den enkla vägen. Fast tyvärr är nog lathet den största boven i dramat Dålig Mathållning. Ungarna får det snabbaste som går att uppbåda: slarvig korv och pulvermos eller något i den stilen. Och läsk eller saft att dricka. Jag har till och med sett barn som får pizza till frukost, här i Sverige. Men om dessa föräldrar fick se sina barn 15 år fram i tiden på samma diet som idag, skulle de vara stolta då? Skulle de känna att de gett sina barn den bästa starten i livet? Eller skulle de inse att det är deras eget fel att deras barn är överviktiga med för åldern alldeles för höga blodfetter?
Det är inte så himla svårt, tidskrävande eller dyrt att ge barnen riktig mat. Med minimal planering går det. Att fundera igenom veckans mat innan man går och handlar är rätt enkelt. Idag vimlar det ju av appar och hemsidor som ger bra och snabba tips. Men tänk först och handla sedan, bokstavligt talat.
Ett toppensätt att spara tid på är att göra mycket av något som går att frysa in. Potatismos till exempel. Jag gör alltid en stor gryta potatismos och sedan fryser jag in lagom för två barnportioner (som alternativt blir en vuxenportion) i platta påsar så att de tinar fort. Köttfärssås är samma sak och olika pastasåser. Nu räcker ju inte potatismos till en hel middag, men fyll frysen med annat som är bra också. Jag har alltid köttbullar (sådana utan en massa joks i), grönsaker, fiskpinnar (fastän jag vet att paneringen inte är den bästa) och korv med hög kötthalt hemma.
Vad mer kan man tänka på då? Mat ska vara roligt! Gör det enkelt, men kul och lite busigt. Om du serverar köttbullar och potatismos. Lägg en platt klick mos på mitten av tallriken, gör mun, ögon och näsa av köttbullar och använd färsk paprika till ögonbryn och gurka till hår. Orkar du inte, sätt åtminstone fram en skål grönsaksstavar på bordet. Färgglatt ska det vara!
Här kommer en annan snabb och god grej utan skräp:
Du behöver:
pasta av valfri sort
lite grädde av valfri sort (sojagrädde funkar också)
parmesan
citron
ägg
kryddig korv eller likande till vuxna
mildare korv eller snälla köttbullar till barnen
Koka pastan "efter behag", som farbror Melker säger. Häll av vattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. På den häller du sedan en lagom skvätt grädde och en barnnäve riven parmesan per portion och så en äggula per två-tre portioner ungefär. Sist av allt droppar du över ganska mycket citronsaft. Smaken blir helt underbar!
Stek korvarna i slantar och lägg pasta i mitten av en djup tallrik, korvslantar runt och om och toppa med lite extra riven parmesan och lite bladpersilja. Detta tar inte ens 20 minuter inklusive att plocka fram allt och riva osten!
Glöm inte en skål grönsaker på bordet bara!
Vad hade hänt om SVT istället frågat: Tycker du man ska försörja andra längre än man försörjer sig själv? Tycker du vi ska fortsätta ha världens längsta och mest förmånliga föräldraförsäkring och att vi ska fortsätta ha allmän sjukvård även om 50 år? För att vi ska kunna ha det måste vi jobba fler år.
Och varför tar jag upp det här i en blogg om mat och familj? Jo, därför att vad vi äter avspeglas i hur vi mår, vad vi orkar och kan även påverka hur länge vi lever. Om alla föräldrar tog ett tydligt ansvar för sina barns hälsa och inställning till mat redan tidigt skulle chanserna öka för att barnen håller sig friska, inte får problem med vikten och klarar sig undan exempelvis diabetes. För det alldeles för lätt i dagens samhälle att stoppa i sina barn skräp av olika slag, det är billigt och ser tilltalande ut för ungarna. Det är helt enkelt lättare att peta i dem socker, färgämnen och onödiga tillsatser. När jag tittar i barnfamiljers kundvagnar ser jag skrämmande saker. Massor av läsk, sockrade färgglada flingor, formfranska, korvar med mindre än 40% kött, sockerstinna krämer, snacks och godis, godis, godis.
Jag kan förstå föräldrar som jobbar väldigt mycket, inte har så mycket pengar eller kunskap att det är smidigt att ta den enkla vägen. Fast tyvärr är nog lathet den största boven i dramat Dålig Mathållning. Ungarna får det snabbaste som går att uppbåda: slarvig korv och pulvermos eller något i den stilen. Och läsk eller saft att dricka. Jag har till och med sett barn som får pizza till frukost, här i Sverige. Men om dessa föräldrar fick se sina barn 15 år fram i tiden på samma diet som idag, skulle de vara stolta då? Skulle de känna att de gett sina barn den bästa starten i livet? Eller skulle de inse att det är deras eget fel att deras barn är överviktiga med för åldern alldeles för höga blodfetter?
Det är inte så himla svårt, tidskrävande eller dyrt att ge barnen riktig mat. Med minimal planering går det. Att fundera igenom veckans mat innan man går och handlar är rätt enkelt. Idag vimlar det ju av appar och hemsidor som ger bra och snabba tips. Men tänk först och handla sedan, bokstavligt talat.
Ett toppensätt att spara tid på är att göra mycket av något som går att frysa in. Potatismos till exempel. Jag gör alltid en stor gryta potatismos och sedan fryser jag in lagom för två barnportioner (som alternativt blir en vuxenportion) i platta påsar så att de tinar fort. Köttfärssås är samma sak och olika pastasåser. Nu räcker ju inte potatismos till en hel middag, men fyll frysen med annat som är bra också. Jag har alltid köttbullar (sådana utan en massa joks i), grönsaker, fiskpinnar (fastän jag vet att paneringen inte är den bästa) och korv med hög kötthalt hemma.
Vad mer kan man tänka på då? Mat ska vara roligt! Gör det enkelt, men kul och lite busigt. Om du serverar köttbullar och potatismos. Lägg en platt klick mos på mitten av tallriken, gör mun, ögon och näsa av köttbullar och använd färsk paprika till ögonbryn och gurka till hår. Orkar du inte, sätt åtminstone fram en skål grönsaksstavar på bordet. Färgglatt ska det vara!
Här kommer en annan snabb och god grej utan skräp:
Du behöver:
pasta av valfri sort
lite grädde av valfri sort (sojagrädde funkar också)
parmesan
citron
ägg
kryddig korv eller likande till vuxna
mildare korv eller snälla köttbullar till barnen
Koka pastan "efter behag", som farbror Melker säger. Häll av vattnet och lägg tillbaka pastan i kastrullen. På den häller du sedan en lagom skvätt grädde och en barnnäve riven parmesan per portion och så en äggula per två-tre portioner ungefär. Sist av allt droppar du över ganska mycket citronsaft. Smaken blir helt underbar!
Stek korvarna i slantar och lägg pasta i mitten av en djup tallrik, korvslantar runt och om och toppa med lite extra riven parmesan och lite bladpersilja. Detta tar inte ens 20 minuter inklusive att plocka fram allt och riva osten!
Glöm inte en skål grönsaker på bordet bara!
måndag 6 februari 2012
En äkta plockmiddag med en äkta vän
Jag har den stora glädjen att ha en mycket nära vän som jag känt sedan jag var tonåring. Hon kom in i mitt liv för snart 20 år sedan och jag älskar henne innerligt. Det går alltid lite tid mellan våra träffar, men det gör inte så mycket egentligen. Hon har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.
Häromdagen var jag gräsänka med ungarna hemma och bjöd in henne och hennes son. Allt var på topp, solen sken, ungarna var glada och jag fick ett stort fång tulpaner! Efter att hunden fått dra ungarna runt i trädgården på snow-racer och pulka gick vi in för att värma oss. Det var skönt att komma in och ta en kaffe och se ungarna slappna av lite vid tv:n.
Min väninna och jag ville få lite tid för oss själva, så vi bakade pizza till de tre grabbarna. Fram med deg (ja, jag fuskade med färdig pizzadeg...) och på med härlig tomatsås, ost och skinka. Mer ville de inte ha. Jo, lite paprika i ena hörnet, för det ville en av dem ha. Sedan gjorde vi faktiskt pizza-pic-nic på övervåningen. Som underhållning blev det Blixten McQueen på filmduk.
Nog om deras mat. Väninnan och jag hade så vansinnigt mycket att prata om - så mycket har hunnit hända i våra liv - att vi inte ville göra annat än sitta tillsammans och äta och dricka vin. Så jag hade ordnat en plockmiddag. Det är faktiskt något av det bästa jag vet!
För att göra en bra plockmiddag måste man ha två saker: en butik med bra charkdisk och en trevlig person som står där bakom. Jag fick tag på både och i fredags. Man ska bara köpa lite av varje, verkligen lite. Jag köpte mellan fyra och tio skivor av en hel massa saker: flera torkade skinkor, salamis, en gårdscoppa som var helt underbar, lite patéer och små tapas-grejer. Det ska vara lite av mycket helt enkelt. Och så några små ostar, kex eller bröd och rödvin, det är viktigt. Det blev en (två) Appassimento och oj, så gott det var. Vi satt där i ett par timmar och åt och drack och pratade, pratade, pratade. Det är bara några få människor som man kan prata med på det sättet. De som känner en sedan länge och som känner en riktigt väl. De man kan sitta tyst med också.
När man tar ett litet kex med en bit kraftfull gårdspaté och en liten, liten klick körsbärsmarmelad på så fylls hela munnen av ljuvliga smaker. Den mjuka, men ändå kraftfulla patén med sin lilla, lilla antydan av järn som försonas på något vis med körsbärens syrlighet. Och så ett litet krisp från kexet. Mmm...
För att inte tala om pata negra. Kan en gris bli godare? Det är så mycket smak i den att det liksom känns ut i fingrarna! Och en god salami ihop med lite brie.
Men denna kväll hade varit underbar även om vi druckit folköl och ätit köpe-pytt. Det var ju sällskapet som var det allra viktigaste!
Häromdagen var jag gräsänka med ungarna hemma och bjöd in henne och hennes son. Allt var på topp, solen sken, ungarna var glada och jag fick ett stort fång tulpaner! Efter att hunden fått dra ungarna runt i trädgården på snow-racer och pulka gick vi in för att värma oss. Det var skönt att komma in och ta en kaffe och se ungarna slappna av lite vid tv:n.
Min väninna och jag ville få lite tid för oss själva, så vi bakade pizza till de tre grabbarna. Fram med deg (ja, jag fuskade med färdig pizzadeg...) och på med härlig tomatsås, ost och skinka. Mer ville de inte ha. Jo, lite paprika i ena hörnet, för det ville en av dem ha. Sedan gjorde vi faktiskt pizza-pic-nic på övervåningen. Som underhållning blev det Blixten McQueen på filmduk.
Nog om deras mat. Väninnan och jag hade så vansinnigt mycket att prata om - så mycket har hunnit hända i våra liv - att vi inte ville göra annat än sitta tillsammans och äta och dricka vin. Så jag hade ordnat en plockmiddag. Det är faktiskt något av det bästa jag vet!
För att göra en bra plockmiddag måste man ha två saker: en butik med bra charkdisk och en trevlig person som står där bakom. Jag fick tag på både och i fredags. Man ska bara köpa lite av varje, verkligen lite. Jag köpte mellan fyra och tio skivor av en hel massa saker: flera torkade skinkor, salamis, en gårdscoppa som var helt underbar, lite patéer och små tapas-grejer. Det ska vara lite av mycket helt enkelt. Och så några små ostar, kex eller bröd och rödvin, det är viktigt. Det blev en (två) Appassimento och oj, så gott det var. Vi satt där i ett par timmar och åt och drack och pratade, pratade, pratade. Det är bara några få människor som man kan prata med på det sättet. De som känner en sedan länge och som känner en riktigt väl. De man kan sitta tyst med också.
När man tar ett litet kex med en bit kraftfull gårdspaté och en liten, liten klick körsbärsmarmelad på så fylls hela munnen av ljuvliga smaker. Den mjuka, men ändå kraftfulla patén med sin lilla, lilla antydan av järn som försonas på något vis med körsbärens syrlighet. Och så ett litet krisp från kexet. Mmm...
För att inte tala om pata negra. Kan en gris bli godare? Det är så mycket smak i den att det liksom känns ut i fingrarna! Och en god salami ihop med lite brie.
Men denna kväll hade varit underbar även om vi druckit folköl och ätit köpe-pytt. Det var ju sällskapet som var det allra viktigaste!
onsdag 25 januari 2012
Konflikt igår, gladare familj idag!
Igår kväll strax före maten bröt kriget ut. M hade satt i sinne att det var pick-nick, vilket det inte var. När jag sa att vi skulle sitta vid matbordet och att han och lillebror skulle städa bort leksakerna från mattan under bordet var det kört. Fullständigt. Han bröt ihop och jag blev arg. Jag var på väg att skicka upp honom utan middag, något jag lovat mig själv och mina barn att aldrig göra. Men det var nära. Jag vet att han var trött efter helgens resa och släktkalas, men hu så jobbigt det blev. Med maken kvar på jobbet hade jag bara mig själv att se till dessutom.
Till slut, efter nästan en halvtimme, satt han vid matbordet. Han åt som en häst. Det var en busenkel middag (köttbullar och blomkålspuré med jordärtskockor och grönsaksstavar). Sedan blev det läggdags direkt, han var så trött. Jag tog fajten och gjorde välling till M direkt efter maten, satte A framför Barnkanalen och gick upp. En del gråt och skrik och arga ord senare hade jag honom på kudden med vällingflaskan i hand och uppmärksamheten riktad mot godnatt-sagan.
Som en alltid närvarande förälder kan man bli så mentalt trött. Sent igår, när M sov djupt, gick jag upp och la mig hos honom och grät. Jag grät över de hårda ord jag sagt under kvällen, jag grät över pressen att guida en pojke som M i livet, jag grät över att mitt tålamod inte räcker till och jag grät över hur vansinnigt vilsen M känns när konflikten gått så långt som ikväll. Och så grät jag över glädjen att han är min. Han gjorde mig till mamma och det kommer jag alltid älska honom innerligt för. Jag sov hos honom hela natten.
Ikväll var det bara bra. En jättebra kväll hade vi, jag och mina pojkar. När vi kom hem efter en dagis och en minitripp till ICA mös vi en stund med skorpor till extramellis. Tillsammans lekte vi med lera, vi gjorde äggkoppar och möss. Det var helmysigt!
När jag vet att min man inte ska äta middag hemma brukar jag laga pasta med tonfisksås. Han gillar inte tonfisk på burk alls. Ikväll var en sådan kväll. Jag fick tyvärr inte någon hjälp av något av barnen, de var upptagna med sitt. Nåväl...
Jag fräste salladslök och schallottenlök i brynt smör och så i med lite röd paprika. Detta fick puttra sig mjukt och så på med en liten skvätt grädde. Häll på vattnet från tonfisken (jag gillar bäst den med grillad paprika) för att ge lite mer smak. I med en burk creme fraiche och tonfisken. Smaka av med paprikapulver, fiskfond, salt och peppar. Det tar inte många minuter att få till det här. Servera med vilken pasta du vill! Själv rör jag i lite sambal oelek i min tallrik för att få det extra sting ungarna inte riktigt hanterar.
Nu ska jag ta ett glas vin och titta på Jamie Oliver och njuta av att denna kväll blev riktigt bra tack vare mina underbara pojkar. Tack för att jag får vara er mamma!
Till slut, efter nästan en halvtimme, satt han vid matbordet. Han åt som en häst. Det var en busenkel middag (köttbullar och blomkålspuré med jordärtskockor och grönsaksstavar). Sedan blev det läggdags direkt, han var så trött. Jag tog fajten och gjorde välling till M direkt efter maten, satte A framför Barnkanalen och gick upp. En del gråt och skrik och arga ord senare hade jag honom på kudden med vällingflaskan i hand och uppmärksamheten riktad mot godnatt-sagan.
Som en alltid närvarande förälder kan man bli så mentalt trött. Sent igår, när M sov djupt, gick jag upp och la mig hos honom och grät. Jag grät över de hårda ord jag sagt under kvällen, jag grät över pressen att guida en pojke som M i livet, jag grät över att mitt tålamod inte räcker till och jag grät över hur vansinnigt vilsen M känns när konflikten gått så långt som ikväll. Och så grät jag över glädjen att han är min. Han gjorde mig till mamma och det kommer jag alltid älska honom innerligt för. Jag sov hos honom hela natten.
Ikväll var det bara bra. En jättebra kväll hade vi, jag och mina pojkar. När vi kom hem efter en dagis och en minitripp till ICA mös vi en stund med skorpor till extramellis. Tillsammans lekte vi med lera, vi gjorde äggkoppar och möss. Det var helmysigt!
När jag vet att min man inte ska äta middag hemma brukar jag laga pasta med tonfisksås. Han gillar inte tonfisk på burk alls. Ikväll var en sådan kväll. Jag fick tyvärr inte någon hjälp av något av barnen, de var upptagna med sitt. Nåväl...
Jag fräste salladslök och schallottenlök i brynt smör och så i med lite röd paprika. Detta fick puttra sig mjukt och så på med en liten skvätt grädde. Häll på vattnet från tonfisken (jag gillar bäst den med grillad paprika) för att ge lite mer smak. I med en burk creme fraiche och tonfisken. Smaka av med paprikapulver, fiskfond, salt och peppar. Det tar inte många minuter att få till det här. Servera med vilken pasta du vill! Själv rör jag i lite sambal oelek i min tallrik för att få det extra sting ungarna inte riktigt hanterar.
Nu ska jag ta ett glas vin och titta på Jamie Oliver och njuta av att denna kväll blev riktigt bra tack vare mina underbara pojkar. Tack för att jag får vara er mamma!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)